I 10 jävla år har jag dragits med dej, ibland känner jag bara hur jobbig och stöd du är, förstår liksom inte att jag fortfarande lever i din närvaro. Men ibland så känner jag bara hur mkt jag faktiskt älskar dej, min bästa Erik liksom. Och det är väl ett tecken på att man älskar en som vän? Du märker när jag är i botten, då är det som att du släpper in mej och låter mej prata medans du lyssnar. Finns för få killar som är som dej. För du kan när du bäst vill, och du anar inte hur skönt det är att ha dej även fast du är helt mongolid och cp, så är du ändå du.